Tändningstiming

Tändningstiming, eller tidpunkten för tändningen i en bensindriven intern förbränningsmotor, är den moment då gnisten avges för att antända bränsle–luftblandningen. Den anges vanligtvis i antal grader före topplivets position (before top dead center, BTDC) eller ibland efter TDC (ATDC). Syftet är att förbränningen ska börja så tidigt som möjligt i förhållande till kolvens rörelse så att trycket peakas när kolven närmar sig eller passerar TDC, vilket ger bästa effekt och effektiv bränsleförbrukning.

Om tändningen sker för tidigt (för tidig tändning) ökar trycket bakåt i cylindern, vilket kan orsaka knackning, slitage och högre värmeutveckling. Om tändningen sker för sent minskar motorns effekt och täthet, ökar bränsleförbrukningen och kan leda till varmsprängningar vid hög belastning. Rätt timing balanserar prestanda, ekonomi och hållbarhet under olika körförhållanden.

Mättekniker och system: traditionellt har tändningstiming varit justerbar med hjälp av en distributor och statiska eller mekaniska fördröjningssystem. De flesta äldre system använde centrifugal- och vakuumfördröjningar för att anpassa tändningen efter varvtal och motorbelastning. Moderna motorer styrs av en elektronisk styrmodul (ECU) som kontrollerar tändningen i realtid baserat på sensordata som varvtal, luftmassaflöde, manuell belastning och knacksensorer. Vissa system tillåter adaptiv eller variabel tändning som justeras kontinuerligt för att maximera effekt och skydda mot knak.

I praktiken kräver korrekt tändningstiming att tillverkarspecifikationer följs och att eventuella justeringar genomförs med lämplig utrustning och enligt serviceinstruktioner.