Transponeringselement

Transponeringselement, ofta förkortat TE eller transposon, är en DNA-sekvens som kan röra sig inom ett genom. Genom mobilisering kan de skapa nya kopior av sig själva eller förflytta dem till olika loci. Transponering kan ske på två övergripande sätt: kopieringsbaserad retrotransposition där RNA fungerar som mellanhand och en DNA-syntes bildar en ny insertionsplats, samt DNA-transposition där en delegerad transposas-enzyme exciderar och integrerar elementet på nytt ställe utan att ta med en kopia av sig själv.

Transponeringselement indelas vanligtvis i två klasser: Class I retrotransposoner som använder en RNA-mall för att bilda DNA (LTR-retrotransposoner som gypsy och copia, samt non-LTR-retrotransposoner som LINEs och SINEs); Class II DNA-transposoner som rör sig via en DNA-aktivitet kopplad till transposas och ofta genom en cut-and-paste-mekanismer. Inom många eukaryoter är exempel som LINE-1 (L1) och Alu-element i människan välkända; i växter är TE-aktivitet ofta mycket högre och bidrar till stor genomstorlek och variation.

Historiskt kartlades Transponeringselementens betydelse först av Barbara McClintock i majs, vilket visade hur genuttryck och kromosomstruktur kan påverkas av mobiliserande DNA. TE finns i de flesta organismer och har spelat en viktig roll i evolution, genom att skapa mutationer, nya reglersystem och genetiska variation.

Reglering och konsekvenser: organismers försvarsmekanismer som DNA-metylering och RNA-interferens begränsar TE-aktivitet för att upprätthålla genomstabilitet. TE används även i forskning och bioteknik för mutagenes, generntagning och funktionell genomik, men deras närvaro måste beaktas vid genomsekvensering och annotering.