Transmissionsbeteendet

Transmissionsbeteendet beskriver hur ett patogen sprids mellan värdar under givna förhållanden. Det innefattar vilka spridningsvägar som är viktiga (till exempel luftburna, droppar, kontaktsmitta, fekal-oral eller vectorburen smitta) och hur sannolikheten för överföring förändras över tid. Beteendet påverkas av patogenens biologiska egenskaper, hostarnas immunitet och beteende samt miljö- och samhällsfaktorer.

Nyckelfaktorer inkluderar smittväg, hur länge en smittsam person finns, hur människor möts och rör sig, populationsnivåns immunstatus och vaccinationsgrad, ventilation och fysiska förhållanden i miljön, säsongsvariation och allmänhetens beteende. Andra influenser är tillgång till vård, diagnostik och åtgärder som minskar kontakt mellan smittade och ovaccinerade individer. Beteendet kan skilja mellan olika geografiska områden och över tid.

Mätning och indikatorer används för att beskriva transmissionsbeteendet. Viktiga begrepp är grundläggande reproduktionsnummer (R0), det tidsvarierande reproduktionsnumret (Rt), sekundärattacktalet, generationstiden och serial interval. Data från smittspårning, epidemiologiska studier och modellering används för att uppskatta och projicera transmissionsbeteendet.

Påverkan och åtgärder: Förändringar i människors beteende eller införande av folkhälsorådgivning och medicinska åtgärder kan dämpa överföringen. Exempel är vaccination, bruk av munskydd, förbättrad ventilation, handhygien, social distansering, testning och isolering av smittade.

Exempel och variation: Smittsamma sjukdomar uppvisar olika beteenden; exempelvis measles har hög airborne-spridning, HIV sprids främst genom sexuella kontakter, och influensa kan överföras via flera vägar. Transmissionsbeteendet är därför ofta varierat mellan sjukdomar, befolkningar och tidsperioder, och osäkerhet i data och modeller är vanligt förekommande.