Tetracykliner

Tetracykliner är en grupp bredspektrade antibiotika som används för att behandla ett antal bakteriella infektioner. De verkar genom att binda till den 30S ribosomala underenheten och hämma införandet av aminoacyl-tRNA, vilket stör proteinsyntesen och hämmar bakteriell tillväxt.

Ämnen i gruppen har bred aktivitet mot många Gram-positiva och Gram-negativa bakterier samt mot atypiska patogener såsom Chlamydia, Mycoplasma och Rickettsia. Vanliga användningsområden inkluderar akne, okomplicerade luftvägsinfektioner, klamydiainfektioner, borrelia (fästingburen sjukdom) samt rickettsioser och Q-fever. På grund av ökande resistens används de med försiktighet och inte alltid som förstahandsval för samtliga infektioner.

Exempel på tetracykliner är tetracyklin, doxycyklin, minocyklin och oxytetracyklin. Doxycyklin och minocyklin har hög biotillgänglighet och lång halveringstid och kan oftast tas en gång om dagen. Tetracyklin har sämre absorption och bör tas på fastande mage. Generellt bör de tas med mycket vatten och undvika samtidigt intag av mjölk, kalcium, järn eller andra mineraler som kan bilda olösliga komplex och minska absorptionen.

Säkerhet och biverkningar: tetracykliner kan orsaka fotosensitivitet och i foster eller när de ges till barn under cirka åtta år kan de missfärga tänderna och påverka tandutvecklingen. De är därför kontraindicerade under graviditet och hos små barn. Vanliga biverkningar är mag-tarmbesvär och sällsynt lever- eller njurpåverkan. De interagerar med antacida och järn-/kalciumtillskott. Motståndsproblem är vanligt och antibiotikaanvändning bör styras av lokala riktlinjer.