tandutvecklingen

Tandutvecklingen är den biologiska processen där tänder bildas, utvecklas och erupterar samt försörjs av underliggande stödjevävnader. Den omfattar både mjölktänder (primära dentitionen) och de permanenta tänderna, samt periodontium och cementum som bildar tandens stöd.

Under embryonala stadierna bildas tänderna ur oral epitel och underliggande mesenkym. Den tidiga utvecklingen genomgår presumtårt stadierna tandbud, tandkåpa och tenstad med bildandet av tre grundläggande vävnader: enamel organ som bildar emalj, dental papilla som ger upphov till dentin och pulpa, samt dental follicle som ger cement och parodontium. Den primära dentitionen bildas först, och därefter startar bildningen av permanenta tänder i tandbågens marginalvävnader. Denna process styrs av ett komplext nätverk av gener och lokala signaler.

Mineralisering bildar de hårda vävnaderna. Emalj bildas av ameloblaster och är det hårdaste vävnaden i kroppen, medan dentin bildas av odontoblaster och cementum av cementoblaster. Efter bobinering och formning genomgår tänderna olika faser innan de erupterar i munhålan.

Eruptering följer ett ungefärligt tidschema med stor individuell variation. Mjölktänderna övergår vanligtvis mellan cirka sex och trettio månader i ålder. Permanent dentition börjar eruptera ungefär vid sex års ålder och fortsätter in i tonåren, med tredje moklarna ofta sista att komma, ibland först på mitten av sena ungdomsåren eller tidiga tjugoåren. Förändringar i eruptering kan uppträda vid ärftliga eller miljömässiga faktorer.

Vanliga variationer inkluderar hypodonti eller oligodonti ( frånvaro av tänder), samt amelogenesis imperfecta eller dentinogenesis imperfecta, vilka påverkar tandens mögel och färg. Förståelsen av tandutvecklingen används inom diagnostik, förebyggande vård och ortodonti.