Systemsforskning

Systemsforskning är en tvärvetenskaplig disciplin som studerar komplexa system, där flera delar och deras samspel ger upphov till helhetsegenskaper som inte kan förstås enbart genom att studera delarna. Inom systemsforskning betonas helhetssyn, återkoppling, tidsförlopp och emergens, exempelvis i organisationer, ekosystem, tekniska nätverk och samhällsprocesser. Målet är att förstå hur komponenter påverkar varandra, hur systemet uppvisar robusthet eller sårbarhet samt hur design, styrning och policy kan förbättra systemets funktion.

Metoderna inom systemsforskning är breda och inkluderar systemtänkande, konceptuella och matematiska modeller, simuleringar, systemdynamik, agentbaserade modeller och nätverksanalys. Kvalitativa och kvantitativa metoder används ofta i kombination. Traditioner som allmän systemteori, cybernetik, operationsforskning och soft systems methodology bidrar till olika teoretiska ramar och praktiska arbetsmetoder.

Historiskt har systemforskning utvecklats ur allmän systemteori och cybernetik under 1900-talet och har med tiden integrerat föreställningar om komplexitet, adaptiva system och systemiskt tänkande från olika discipliner.

Användningsområdena spänner över design av inbyggda och intelligenta system, informationsteknik, hälsa och sjukvård, miljö- och stadsplanering, energi och transport samt offentlig förvaltning. Systemforskning syftar till att stödja bättre beslut, resursoptimering och ökad motståndskraft.

Utbildning och forskning inom systemsforskning finns vid universitet och forskningscentra där tvärvetenskapliga grupper arbetar med modellering, analys och policyrelevanta studier. Kritik riktas mot modellernas förenklingar, krav på data och risker med överföring av metoder mellan domäner, vilket understryker transparens och etik.