Svettkemi

Svettkemi är studier av människans svett ur kemisk och analytisk synvinkel. Området förenar fysiologi, biokemi och analytisk kemi och undersöker hur svett bildas i eccrina körtlarna och hur sammansättningen förändras under olika fysiologiska och miljömässiga förhållanden. Lämpliga tillämpningar finns inom medicin, sportforskning och forensik, där svett används för diagnostik, övervakning av vätskebalans och biomarkörforskning.

Sammansättning: Huvudbeståndsdelarna i svett är vatten och elektrolyter, där natrium och klorid dominerar, följt av kalium i lägre koncentrationer. Andra komponenter inkluderar laktat, urea, ammonium och små mängder av kolhydrater, aminosyror och proteiner samt spårämnen. Sammansättningen varierar med svettmängd och svettkörtlar, där högre svettfrekvens ofta ger mer utspädda elektrolyter eftersom återresorptionen i svettgångarna påverkar koncentrationen.

Faktorer som påverkar innehåll: produkter, träning, temperatur, fukt, hydreringsstatus, ålder, kön, mediciner och kost påverkar svettens kemiska profil. Variationer i vattenreabsorption i svettgångarna bidrar till skillnader i elektrolytkoncentration mellan olika individer och situationer.

Metoder och tillämpningar: insamling sker ofta med svettpatchar, kapslar eller kapillär provtagning för kontrollerad volym, och i laboratorier används pilokarpin-iontofores för inducerad svettproduktion. Analysmetoder inkluderar jonselektiva elektroder för Na+ och Cl-, färgreaktioner, jonkromatografi och masspektrometri. Användningsområden sträcker sig från cystisk fibros-diagnostik (svettkloridtest), övervakning av elektrolytbalans vid sjukdomar eller idrottsprestationer, till forskning om biomarkörer och drogtest i forensik.

Historik: den moderna användningen av svettkemi tog fart på 1950-talet med utvecklingen av svettkloridtestet för cystisk fibros.