Svampresistens

Svampresistens avser minskad känslighet hos svampar (fungi) mot antifungala läkemedel, vilket kan leda till att behandling uteblir eller blir långvarig. Resistenser kan vara intrinsic, det vill säga medfödda hos vissa arter, eller acquired, efter upprepad exponering för läkemedel. Svampresistens är ett växande kliniskt problem vid invasiva infektioner, samt vid ytskiktsinfektioner och i särskilt utsatta vårdmiljöer.

De största mekanismerna bakom svampresistens inkluderar förändringar i läkemedlets målvägar (till exempel mutationer i ERG11, som styr ergosterolsyntesen, eller FKS1/2 vid cellväggens beta-1,3-glukanan syntas), uppreglering eller överexpression av effluxpumpar (CDR1, CDR2, MDR1) som pumpar ut läkemedel ur cellen, samt biofilmsbildning som begränsar läkemedelspenetration och ökar överlevnad. Till skillnad från bakterier kan vissa svampar visa hög tolerans utan fullständig genutbred resistens; klinisk effekt uppkommer när MIC-värden ökas till nivåer som gör behandlingen ineffektiv.

Viktiga resistensfenomen finns hos Candida-släktet (till exempel Candida glabrata och Candida auris), där azol- och/eller echinocandinresistens förekommer, samt hos Aspergillus fumigatus med azolresistens som ofta kopplas till miljöexponering. Cryptococcus neoformans kan också visa fluconazol-resistens hos vissa patienter.

Diagnostik av svampresistens bygger på antifungalsusceptibilitetstestning enligt standarder som CLSI och EUCAST, vilket ger MIC-värden som vägledande för behandling. Behandling och uppföljning bör styras av susceptibility-resultat, lokal resistensbild och patientens kliniska bild. Antifungal stewardship, korrekt användning av läkemedel, och infektionskontroll är centrala för att begränsa spridningen av resistenta svampar.