Substansbruket

Substansbruket, även kallat substansbruk eller substansbrukssjukdom, avser mönster av användning av psykoaktiva substanser som medför betydande störningar i hälsa och funktioner. Begreppet omfattar allt från riskbruk till beroende enligt ICD-11 och DSM-5. Vanliga substanser är alkohol, illegala droger och receptbelagda läkemedel i missbruk.

Globalt är substansbruk ett betydande hälsoproblem där behandling, förebyggande och stöd utgör stora delar av hälso- och socialtjänsten. I Sverige används termen substansbruk och substansbrukssjukdom i forskning och klinik. Riskbruk innebär högre skaderisk utan krav på beroende-kriterier.

Riskfaktorer inkluderar genetisk predisposition, tidig exponering, psykisk ohälsa, trauma och socialt utsatthet. Återhämtning påverkas av stöd, tillgång till vård och svårighetsgraden av samsjuklighet.

Konsekvenserna omfattar hälsoproblem, olycksrisk, socialt utanförskap och ekonomiska konsekvenser. Stigmatisering kan hindra vård; samsjuklighet med andra psykiska tillstånd vanlig.

Behandling är oftast multimodal och individanpassad. Den kan inkludera läkemedelsstöd vid beroende (t ex metadon/buprenorfin vid opioider, naltrexon, alkoholmedicin), samt psykologiska insatser och stöd som KBT, motiverande samtal och case management. Tillgången varierar.

Förebyggande arbete fokuserar på tidig upptäckt och screening. Forskning undersöker mekanismer och effektiva behandlingar. Politiken syftar till skademinimering, vårdtillgång och rättigheter för personer med substansbruk.