beroendekriterier

Beroendekriterier är en uppsättning diagnostiska indikatorer som används för att identifiera och definiera ett substansberoende eller ett beteendeberoende. Dessa kriterier hjälper kliniker och forskare att fastställa om en persons användning av en substans eller engagemang i ett beteende har nått en nivå av beroende som kräver professionell uppmärksamhet.

De mest erkända beroendekriterierna är de som presenteras i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), som för närvarande är i sin femte utgåva (DSM-5). DSM-5-kriterierna för substansrelaterade och beroendeframkallande störningar grupperar symtom i kategorier som inkluderar problematiskt användningsmönster som leder till kliniskt signifikant funktionsnedsättning eller lidande. Dessa kategorier omfattar ofta: överdriven användning eller svårigheter att kontrollera användningen, tid och energi som ägnas åt substansen eller beteendet, starkt sug eller begär, underlåtenhet att uppfylla skyldigheter, fortsatt användning trots negativa sociala eller interpersonella konsekvenser, minskad social, yrkesmässig eller rekreationsaktivitet, användning i farliga situationer, fortsatt användning trots vetskap om fysiska eller psykologiska problem, tolerans (behov av större mängder för önskad effekt) och abstinens (kroppsliga eller psykiska symtom vid utebliven användning).

Beroendekriterier är viktiga verktyg för enhetlig diagnostik, vilket möjliggör bättre förståelse av beroendets komplexitet och underlättar utvecklingen av effektiva behandlingsstrategier. De tillämpas inte bara på substansberoenden som alkohol eller droger utan även på vissa beteenden som spelberoende.