substansberoende

Substansberoende är ett tillstånd där en person uppvisar ett starkt och ofta tvångsmässigt bruk av ett eller flera substanser, med nedsatt kontroll över användningen och fortsatta droganvändning trots negativa konsekvenser. Begreppet används i Sverige för att beskriva beroende och är nära relaterat till det internationella begreppet substance use disorder. Tillståndet innefattar ofta toleransutveckling och abstinens vid minskat eller upphört bruk.

Diagnostiskt ses substansberoende ofta som ett spektrum. Vanliga kriterier inkluderar ökad tolerans, abstinenssymptom vid minskat bruk, starkt begär, oförmåga att kontrollera användningen, fortsatt bruk trots skadliga konsekvenser, och minskat engagemang i andra aktiviteter eller relationer. Antalet kriterier och deras vikt varierar mellan olika substanser och individer.

Faktorer som ökar riskerna inkluderar genetisk predisposition, samtidiga psykiatriska tillstånd, trauma och miljömässiga faktorer samt missbruksmiljö. Substansberoende är ofta förenat med fysiska hälsoproblem, psykisk ohälsa, ekonomiska bekymmer, arbetslöshet och sociala problem. Förekomsten varierar mellan befolkningsgrupper och typer av substans.

Behandling är oftast multidisciplinär och kan omfatta medicinsk detox, läkemedelsstöd vid alkohol- eller opioidberoende samt psykosociala behandlingar som motiverande samtal, kognitiv beteendeterapi och återhämtningsprogram. Långsiktig behandling och uppföljning förbättrar chanserna till återhämtning, men behandlingen är ofta livslång och kräver kontinuerligt stöd.