beroendekriterierna

Beroendekriterierna, även kända som diagnostiska kriterier för beroende, är en uppsättning tecken och symtom som används för att identifiera och diagnostisera substansberoende eller beteendeberoende. Dessa kriterier är utformade för att hjälpa kliniker att bedöma svårighetsgraden av ett beroende och för att säkerställa en konsekvent diagnos över olika individer och vårdgivare.

De mest använda kriterierna kommer från Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), som är en standardmanual för psykiatrisk diagnostik. DSM-5, den senaste utgåvan, grupperar beroendekriterierna under en enda diagnos, "Substansanvändningsstörning", som sedan specificeras efter substanstyp och svårighetsgrad. Kriterierna fokuserar på förändringar i hur en person använder en substans eller engagerar sig i ett visst beteende, samt de negativa konsekvenser som detta medför.

Typiska kriterier inkluderar ett starkt sug efter substansen eller beteendet, svårigheter att kontrollera användningen, fortsatt användning trots negativa konsekvenser, och abstinenssymtom när användningen upphör. Även toleransutveckling, där större mängder krävs för att uppnå samma effekt, kan vara ett kriterium. Andra inkluderar att man lägger mycket tid på att skaffa, använda eller återhämta sig från substansen/beteendet, att man minskar sociala, yrkesmässiga eller fritidsaktiviteter på grund av användningen, och att man använder substansen/beteendet i situationer där det är fysiskt farligt.

Beroendekriterierna är viktiga verktyg för forskning och klinisk praxis, och bidrar till en bättre förståelse och behandling av beroendetillstånd.