Subsidiaritetsprincipen

Subsidiaritetsprincipen, eller subsidiaritetsprincipen, är en vägledande regel inom offentlig rätt som säger att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Målen ska uppnås bäst av den nivå som som mest direkt berörs av frågan, och endast överföras till högre nivåer när det verkligen behövs. Principen syftar till att stärka demokratiskt deltagande och effektivitet genom att undvika onödig centralisering.

Historiskt har begreppet hämtats från den katolska socialläran, där principen uttrycktes i Quadragesimo Anno (1931). Inom Europeiska unionen inkorporerades subsidiaritetsprincipen i fördragen, särskilt i TEU och TFEU, för att reglera hur kompetens ska fördelas mellan unionen och medlemsstaterna samt mellan olika nivåer inom medlemsländerna. Enligt fördragen ska unionen endast vidta åtgärder om målen inte kan uppnås tillräckligt av medlemsstaterna, ens när dessa arbetar tillsammans, och endast i den mån åtgärderna inte kan uppnås bättre på regional eller lokal nivå.

I EU-sammanhang genomförs en subsidiaritetsprövning där EU-institutionerna bedömer om åtgärder behövs på unionsnivå och om de övergripande målen inte kan uppnås av medlemsstaterna. Nationalparlamenten spelar en roll genom den så kallade Early Warning Mechanism: om en viss andel av medlemsstaternas parlament framför en motivering kan detta leda till att kommissionen ompröder förslaget.

I nationella sammanhang, som i Sverige, betonas ofta att beslut ska tas längst ned i beslutskedjan när det är möjligt och ändamålsenligt, med centralisering endast där det är nödvändigt. Subsidiaritetsprincipen ses därmed som en balans mellan lokalt självbestämmande och övergripande effektivitet.