Strålingsbehandling

Strålingsbehandling, eller strålbehandling, är en medicinsk behandling som använder joniserande strålning för att skada cancercellernas DNA och därmed hämma tumörens tillväxt eller döda cancercellerna. Behandlingen används ofta med målet att uppnå lokal kontroll av tumören, men kan också ge palliation eller fungera som adjuvant behandling efter kirurgi eller kemoterapi.

Behandlingen delas vanligtvis upp i fraktionerad dosering, där den totala stråldosen ges i flera mindre behandlingstillfällen över flera veckor. Olika strålförande tekniker används: extern strålbehandling med högenergetiska fotoner eller protoner, intern behandlingsmetod som brachyterapi där små strålkällor placeras nära eller i tumören, samt systemisk radioterapi med radioaktiva läkemedel.

Planering och leverans kräver avancerad bildbaserad planering och noggrann immobilisering. Vanliga steg är CT-simulering, definiering av målvolymer och riskområden samt dosplanering och kvalitetskontroll. Behandlingen utförs av onkologer tillsammans med medicinska fysiker och strålterapeuter, och följs upp med regelbundna kontroller.

Vanliga biverkningar inkluderar lokal hudreaktioner, trötthet och störningar i närliggande slemhinnor eller organ. Dessa varierar beroende på behandlingens plats och dos, och de flesta biverkningar går över efter avslutad behandling; sena biverkningar kan uppkomma långt senare. Strålbehandling ökar i många fall lokal kontroll av tumören och kan förbättra sjukdomsspecifik överlevnad när den används på rätt sätt.

Historiskt utvecklades strålbehandling sedan upptäckten av röntgenstrålning på 1895 och har sedan dess blivit en central cancerbehandling med allt mer precist styrd strålning.