Stråleeksponering

Stråleksponering är exponering för joniserande strålning från naturliga eller artificiella källor. Den mäts vanligtvis som absorberad dos i vävnad, enheten är gray (Gy). För att bedöma risker används även ekvivalent dos och effektiv dos, båda angivna i sievert (Sv). Ekvivalensfaktorn tar hänsyn till vilken typ av strålning, medan effektiv dos väger dosen mot olika organs känslighet för att ge en uppskattning av den totala hälsorisk som exponeringen innebär.

Exponering kan vara akut eller kronisk. Akut stråleksponering uppträder vid plötsliga händelser och kan få omedelbara effekter vid höga doser. Kronisk exponering förekommer vid låga doser över längre tid och kan öka framtida cancerrisk. För yrkespersoner och allmänheten finns regler och gränser som syftar till att hålla riskerna låga.

Källor till stråleksponering del divid i naturlig bakgrund (till exempel radon och kosmisk strålning), medicinsk strålning (röntgen, CT). Yrkesexponering förekommer inom kärnteknik, industriell användning av radionuklider och flygtrafikmiljöer där högre exponering kan förekomma. Naturlig bakgrund svarar för cirka några millisievert per år globalt, medan medicinska undersökningar ofta ger större doser per enskild undersökning.

Hälsorisker bygger på dosens storlek och varaktighet. Höga doser kan orsaka deterministiska effekter som hudskador eller strålsjuka. Låga doser över längre tid ökar sannolikheten för stochastic effekter som cancer. Skyddsåtgärder följer ALARA-principen: minskning av tid, ökad avstånd och skärmning, samt ständig dosövervakning med personliga dosimeter. Regler och övervakning upprätthålls av relevanta myndigheter för att begränsa risker för allmänheten och arbetstagare.