Stomatalöppningar

Stomatalöppningar är små porer i bladens epidermis som möjliggör gasutbyte mellan bladets inre luftrum och omgivningen. Varje öppning omges av två specialiserade celler som kallas dörrceller och som reglerar porens storlek. Genom dessa öppningar kan koldioxid tas upp för fotosyntesen, medan syre och vattenånga lämnar bladet. Porens storlek påverkar även vätskeströmmen genom bladet.

Regleringen av stomatalöppningen sker huvudsakligen genom turgor i dörrcellerna. När dörrcellerna sväller vidgas poren; när de förlorar turgor krymper poren och stängs. Jonstransport in i dörrcellerna, särskilt kalium (K+), tillsammans med klorid och malat, sätter igång osmotiskt vattenflöde. Blått ljus aktiverar H+-pumpen i dörrcellernas membran och främjar intransport av K+ och andra joner, vilket vidgar poren. Låga interndioxidl nivåer och hög omgivande luftfuktighet uppmuntrar öppning, medan mörker, torka och signalsubstanser som ABA kan inducera stängning för att minska vattenförlust.

Miljön har stor påverkan. Ljusstyrka, CO2-nivåer, temperatur, vind och luftfuktighet styr porens storlek. Vid torka ökar ABA-signalering och stomata stängs för att minska vattenförlust. Omvänt kan goda ljusförhållanden och tillgång till vatten leda till ökad öppning och därmed större CO2-upptag.

Stomatalöppningar är avgörande för fotosyntesen och växternas vattenanvändning; de reglerar balansen mellan koldioxidupptag och vattenförlust. Utvecklingen och fördelningen av stomata varierar mellan växtarter och kan anpassas till olika miljöförhållanden.