Stockholmskonventionen

Stockholmskonventionen om persistenta organiska miljöföroreningar (Stockholmskonventionen) är ett internationellt miljöavtal som syftar till att skydda människors hälsa och miljön från persistenta organiska föroreningar (POPs). Avtalet antogs i Stockholm 2001 och trädde i kraft 2004. Det administreras av Förenta nationernas miljöprogram (UNEP) och har deltagande stater och regionala organisationer som parter.

Syftet är att eliminera eller kraftigt begränsa produktion, användning, handel samt utsläpp och avfallsföroreningar av POPs, samt att minska eller förhindra oavsiktlig produktion. Parterna åläggs att genomföra nationella åtgärder, upprätta och uppdatera handlingsplaner, utveckla implementeringsstrukturer och säkerställa övervakning, redovisning och införande av förbud eller begränsningar för ämnen enligt bilagorna A och B. Bilaga C reglerar oavsiktlig produktion och utsläpp av POPs. Avtalet kräver även åtgärder för handel, avfallshantering och övergång till säkrare alternativ där så är möjligt.

Strukturen med bilagor gör det möjligt att uppdatera och utvidga koncentrationen av reglementet över tid genom ändringar eller tillägg som beslutas av konferensen mellan parterna. Nya ämnen kan därmed tillföras listorna när vetenskaplig kunskap och riskbedömningar ändras. Genom åtgärderna syftar konventionen till att globalt minska exponering och därmed skydda människors hälsa och miljön.

Effekten av Stockholmkonventionen har varit ökad fasning ut eller restriktioner av användning av POPs, förbättrad hantering av avfall och minskat utsläpp i många länder, med kontinuerlig uppföljning och uppdateringar i takt med ny kunskap.