miljöföroreningar

Miljöföroreningar är ämnen eller energiformer som orsakar skada eller risk för skada på luft, vatten, mark, ekosystem eller människors hälsa. De kan uppstå av antropogent ursprung eller naturliga processer, men de flesta betydande problem uppstår i samband med mänsklig aktivitet och produktion.

De viktigaste typerna inkluderar luftföroreningar som partiklar (PM2,5 och PM10), kväveoxider (NOx), svaveldioxid (SO2) och ozon; vattenföroreningar som kemikalier, näringsämnen som orsakar eutrofiering samt läkemedels- och industriavfall; markföroreningar som tungmetaller och organiska ämnen; samt mikroplaster, buller och ljusförorening.

Källorna är breda: industriell produktion, väg- och lufttransport, jordbruk, avfallshantering och energiproduktion.

Konsekvenserna inkluderar hälsa hos människor (andnings- och hjärt-kärlsjukdomar, cancer) samt effekter på ekosystem och livsmedelskedjan, bland annat försämrad vattenkvalitet, försämrad biologisk mångfald och störningar i näringsvävar.

Reglering och övervakning sker genom nationell miljölagstiftning och internationella avtal. I Sverige regleras miljöföroreningar bland annat i miljöbalken, medan EU- och WHO-riktlinjer sätter gränsvärden och mål för utsläpp och vattenkvalitet.

Förebyggande åtgärder omfattar reningsteknik, utsläppsrätt, hållbar avfallshantering samt övergång till renare energi och transporter. Miljökonsekvensbedömningar, miljömärken och incitament för cirkulär ekonomi spelar centrala roller i arbetet med att minska föroreningarna.

Globalt varierar situationen mellan regioner. Vissa länder har minskat luft- och vattenföroreningar, medan mikroplast, bekämpningsmedel och plastavfall fortsätter att utmana miljön och folkhälsan. Internationellt arbete, som Stockholmskonventionen och multilaterala avtal, syftar till att begränsa persistenta föroreningar.