Stillahavsområdena

Stillahavsområdena är de geografiska delarna av Stillahavet, världens största hav. Stillahavet sträcker sig från Arktis i norr till Antarktis i söder och omfattar cirka 165 miljoner kvadratkilometer. Områdena kännetecknas av stor variation i klimat, ekosystem och mänsklig användning.

Geografiskt indelas Stillahavsområdena ofta i västra Stillahavet (nordvästra Stilla havets rand mot Asien och Oceanien), centrala Stillahavet (delar när ekvatorn dominerar) och östra Stillahavet (norra och södra kustlinjerna i Amerika). Denna uppdelning speglar skillnader i havsströmmar, temperatur och marina livsmiljöer.

Stora havsströmmar och vindmönster formar klimatet i området. Handelsvindarna driver varmt ytvattnet mot västra Stillahavet, medan kallare vatten och strömmar påverkar kusten i östra delen. Viktiga strömmar inkluderar Kuroshio i nordvästra Stillahavet, Humboldt-/Peruströmmen längs Sydamerikas kust, California Current och East Australian Current. Regionen påverkas också av den ekvatornära Stilla havsströmmen och av Antarktiska cirkumpolära strömmen runt södra utkanter av kontinentalsystemet.

Biologiskt är Stillahavsområdena mycket varierade. Västra delen rymmer ett rikt korallrevs- och fiskebestånd, särskilt i regionen kring Coralltriangeln, medan östra delen domineras av tempererade marina ekosystem som kelpängar. Mariana Trench i västra Stillahavet utgör världens djupaste punkt. Runt Stillahavets öar finns vitala marina livsmiljöer och betydande biologisk mångfald.

Användning och utmaningar: Områdena är avgörande för världshandeln och fisket och innehåller viktiga naturresurser samt energiprojekt. Samtidigt står Stillahavsområdena inför klimatförändringar, havsnivåhöjning, korallblekning, plastföroreningar och överfiske. Regionen utsätts även för tsunami- och jordbävningsrisker på grund av Stillahavets ring av eld.