Specifikationsgräns

Specifikationsgräns är de gränser som fastställs i en produkts eller komponentens specifikation och anger den variation som är tillåten för en viss egenskap. De fungerar som acceptanskriterier i kvalitetssäkring och utgör gränserna mellan godkänd och underkänd prestanda i mätningar och inspektioner.

Vanliga typer av specifikationsgränser är lower specification limit (LSL) och upper specification limit (USL). LSL representerar den lägsta tillåtna mängden eller dimensionen, medan USL representerar den högsta tillåtna mängden eller dimensionen. I många sammanhang finns även ett nominalt eller målvärde (target) som är den önskade mitten av intervallet.

Funktion och användning. Specifikationsgränser används för att avgöra om en tillverkad del uppfyller krav i en kravspecifikation. En uppmätt egenskap som ligger inom intervallet mellan LSL och USL är vanligtvis godkänd; utanför intervallet krävs åtgärder såsom justering, återkallning eller avvisning. Dessa gränser kopplas ofta till toleranser och målvärden och används i kombination med statistiska verktyg för att bedöma processens förmåga och risker i produktionen.

Relaterade begrepp. Tolerans beskriver spridningen mellan USL och LSL; målvärdet anger önskat medelvärde. Vidare används processkapacitetstal som Cp och Cpk för att bedöma hur väl processen klarar av speficerade gränser, samt mätosäkerhet och MSA (measurement systems analysis) för att säkerställa att uppmätta värden är tillförlitliga.

I praktiken är det viktigt att specifikationsgränserna är realistiska i relation till processens kapacitet och att de dokumenteras i kravspecifikationer enligt kvalitetssystem som ISO 900X eller liknande standarder.