Specifikationsgränser

Specifikationsgränser är de angivna minsta- och högsta värden som en produkt eller en process får uppvisa för att anses uppfylla kraven i en specifikation. De definieras vanligtvis av designkrav, kund- eller reglerande krav och används som mått på acceptbarhet. Ofta betecknas de som USL (upper specification limit) och LSL (lower specification limit).

Under tillverkningen används specifikationsgränserna som beslutsgrund i inspektioner och godkännande av utgången. Produkter som ligger utanför gränserna klassas som defekta och kräver omarbete eller kassation. Gränserna skiljer sig från kontrollgränser i statistisk processkontroll, som baseras på processdata och används för att övervaka stabiliteten snarare än att fastställa vad som är godkänt.

Specifikationsgränser kan påverkas av mätosäkerheter, variation i material och tillverkning samt förväntade användningar. Vid konstruktion används ofta toleransanalys och hur väl processen kan leverera inom gränserna, inklusive mått som kapacitetstal Cp och Cpk, för att bedöma skillnaden mellan processens spridning och gränserna.

Exempel: en mekanisk dimension ska ligga mellan 50,00 och 50,20 mm. En vikt ska vara mellan 100 och 105 g. Sådana gränser införs i tekniska specifikationer och används i provning, inköp och leverantörsavtal.

Användning i dokumentation: specifikationsblad och tekniska specifikationer definierar gränserna och fungerar som referens för kvalitetskontroll, inköp och leverantörskommunikation. I reglerade industrier är följsamhet mot specifikationsgränser central för produktkvalitet och säkerhet.