Snösmältningsperioder

Snösmältningsperioder är de tidsfönster under vilka snö och is bryts ned och försvinner från markytan. De inträffar främst på vår och försommaren i tempererade och polarregioner, men förekommer även i fjällvärlden. Smältningen uppstår när lufttemperaturen överstiger noll grader och solens strålar överför energi till snötäcket. Albedoeffekten gör att snön reflekterar mycket ljus, men när snötäcket täcks mindre absorberar ytan mer energi, vilket ökar smälthastigheten.

Smältningsprocesserna styrs av flera faktorer: dygnsvariation i temperatur, solsken, vind och nederbörd som faller som regn eller smältvatten. Smältvatten kan ansamlas som ytavrinning eller tränga ned i marken beroende på markens frysningsnivå. I kuperad terräng kan smältvatten leda till små översvämningar i bäckar eller dalgångar och bidra till vårfloden, som i sin tur fyller sjöar och grundvattenreserver.

Tidpunkten och längden på snösmältningsperioden varierar med klimat, höjd över havet och närhet till hav. I tempererade zoner börjar ofta smältningen i mars–april och varar till juni, medan i alpina områden den kan börja tidigare och pågå längre. Klimatförändringar tenderar att förskjuta starten mot tidigare i många regioner, ofta med snabbare smältning men ibland med mer oregelbunden snödistribution och återkommande frysväxlingar.

Bedömning och hantering av snösmältningsperioder omfattar övervakning av snöens vatteninnehåll (SWE), snötäcksytans förändring och flödet i vattendrag. Data kommer från markbaserade mätningar och satellitobservationer samt hydrologiska modeller som prognostiserar avrinning och vattennivåer. För samhället är smältperioder viktiga för vattenförsörjning, jordbruk och hydrokraft, samt för riskbedömning av vårflod och jordskred i känsliga områden.