Smärtrespons

Smärtrespons betecknar kroppens samlade respons på nociceptiva stimuli — den serie av sensoriska, motoriska och autonoma förändringar som uppstår när vävnader skadas eller riskerar att skadas. Den innefattar perception av smärta, reflexförsvar och psykologiska reaktioner. Smärtans intensitet och karaktär varierar mellan individer och situationer, och den påverkas av stress, tidigare erfarenheter och kontext.

Fysiologiskt följer smärtresponsen av nociception: nociceptorer i hud, muskler och viscerala organ transducerar skadliga stimuli till nervimpulser som leds via perifera nerver till ryggmärgens bakhorn. Ändorganer A-delta (snabb, tydlig smärta) och C-fibrer (långsammare, dovare smärta) överför signaler vidare via spinothalamiska banor till thalamus, därefter till somatosensoriska cortex och limbiska system där smärtupplevelsen tolkas och blir meningsfull.

Runt smärtcentret finns modulering via descending kontrollsystem i hjärnstammen, inklusive periaqueductal grå substans och rostral ventromedial medulla. Dessa system kan förstärka eller dämpa smärtan beroende på kontext, förväntningar och känslomässiga tillstånd. Vid långvarig smärta kan central sensitisering uppstå, vilket gör nervsystemet mer responsivt även för icke-skadliga stimuli. Reflexer, som snabb withdrawal, är ofta omedelbara smärtresponser.

Smärtresponsen skiljer mellan nociceptiv smärta, neuropatisk smärta och blandformer, och kan vara akut eller kronisk. Kliniskt används självrapporterade skal som VAS eller NRS för att bedöma smärtintensitet, medan objektiva tecken ger stöd. Behandling syftar till att minska smärtresponsen genom farmakologisk behandling, fysioterapi, träning och psykologiska insatser samt att adressera förstärkt respons och rädsla kring smärta.