Simultantolkningen

Simultantolkningen är en form av översättning där tolken i realtid omvandlar talat språk till ett annat språk medan föredraget pågår. Tolken arbetar vanligtvis i en ljudisolerad tolkarbås och hör källspråket via hörlurar medan målöversättningen sänds till publiken genom mikrofoner och högtalare.

I stora konferenser och mellanstatliga organ, som Förenta nationerna och Europeiska unionen, räknas simultantolkning som standard. Oftast används två eller tre tolkar per språkpar som växlar ungefär var 20 till 30 minuter för att upprätthålla noggrannhet och koncentration. Metoden möjliggör kontinuerlig talförståelse utan att publiken behöver vänta mellan talarna.

Processen kräver hög språklig kompetens, snabb uppfattning och förmåga att återge innehållet exakt och koncis. Tolkarna ska hänga med i talarens tempo och behålla känsloladdning och terminologi. Anteckningar används ofta som stöd, men själva översättningen ska uppfattas som flytande och naturlig. För små grupper eller en enskild åhörare kan viskande tolkning (chuchotage) användas.

Teknik och utrustning innefattar ljudisolerade tolkarbås, mikrofonkonsoletter och en sändningsinfrastruktur som kopplar varje tolk till åhörarna. Distanser, trådlösa system och fjärrtolkning har blivit vanligare vid distanserade evenemang. Vem som tolkar består oftast av två till tre yrkesverksamma tolkar som byts av regelbundet.

Historia: idén om tolkning i realtid uppstod i början av 20-talet och blev vanligare under 1940-talet med skapandet av internationella organisationer som FN och växande multinationella sammanhang. Utbildning: yrkesutökarna genomgår akademiska program och praktisk träning samt certifieringar. Etik: tolkarna ska vara konfidentiella, opartiska och noggranna, särskilt i politiskt känsliga sammanhang.