Siloksanbindinger

Siloksanbindinger, eller siloxanbindinger, är kovalenta länkar mellan kiselatomer via en syreatom och bildar huvudstrukturen i siloxanbaserade polymerer. Den vanliga uppbyggnaden består av en upprepad enhet där kisel är bundet till syre i en Si–O–Si-rygg, ofta med organisk substituent kopplad till kislet (t.ex. R3Si–O–SiR3). Dessa länkar utgör kärnan i många silikonmaterial.

Egenskaperna hos siloksanbindinger gör dem särskilt karakteristiska. Si–O–Si-länkningen ger stor flexibilitet i kedjan, vilket leder till låga rotationsbarriärer kring Si–O-bindningarna och därmed god töjbarhet och låg glass transition i många silikonprodukter. Bondlängden för Si–O är cirka 1,60 Å och Si–O–Si-vinklarna kan variera brett, ofta mellan cirka 130 och 180 grader. Denna kombination av styrka och flexibilitet gör bindningarna relativa starka (Si–O-bindningsenergi omkring 450–470 kJ/mol) samtidigt som strukturen blir kemiskt stabil, hydrofob och med bra dielektriska egenskaper. Siloksanbindingar är generellt mycket motståndskraftiga mot många kemikalier och mot UV- och värmeexponering, vilket bidrar till silikonmaterials lång livslängd.

Bildning och brytbarhet: Siloksanbindingar bildas vanligen genom kondensation mellan silanolgrupper (Si–OH) eller genom hydrosilylering. De kan brytas vid hydrolys under närvaro av vatten eller starka syror/baser, vilket genererar silanolgrupper och fragment. I praktiken är bindingarna stabila under normala förhållanden men kan påverkas av extrema kemiska miljöer eller långvarig exponering.

Användningar: Silikonbaserade polymerer, tätningar, tätningsmedel, smörjmedel och elektroniska eller medicinska tillämpningar nyttjar siloksanbindingar för sin kombination av stabilitet och flexibilitet.