Siloksanbindingar

Siloksanbindingar är de kovalenta bindningar som utgör siloxanekedjan i siloxanföreningar. Den typiska strukturen består av upprepade Si–O–länkar där kiselatomer bär organiska substituenter. Siloksanbindingarna är centrala för många silikonmaterial och bidrar till både stabilitet och flexibilitet.

Strukturen kännetecknas av Si–O–Si-länkar och en flexibel kedja. Si–O–Si-länkarna är starka kovalenta, cirka 1,62 ångström långa, och rotation kring Si–O-banden ger stor kedjeflexibilitet. Denna flexibilitet bidrar till elastomeriska egenskaper hos många siloxanpolymerer och gör material som PDMS mjuka och formbara samtidigt som de tål uppvärmning och kemikalier.

Bildning och varianter: Siloxanbindingar uppkommer ofta genom hydrolys och kondensation av silanoler eller alkoxysilaner. Repetitiva enheter ger polydimsiloxaner, till exempel polydimetylsiloxan (PDMS): [–Si(CH3)2–O–]n. Egenskaperna hos siloxanmaterial styrs av vilka substituenter som är bundna till kisel och av polymerlängden.

Egenskaper: Siloksanbindingarna ger god kemisk resistens, hög värmetålighet och låg dielektrisk konstant. Material med siloxanbindningar har ofta lågt ytenergi, god hydrofobicitet och låga friktionsegenskaper. Genom att variera substituenterna kan man anpassa mekaniska och termiska egenskaper samt bindningens hydrofobhet.

Användningar: Silikonbaserade material med siloksanbindingar används i tätningar, lim, smörjmedel och medicinska mjukgörande implantat. Inom elektronik används siloxanbaserade material som dielektriska skikt, och PDMS används ofta i laboratoriematerial och mikrofluidiska system tack vare sin flexibilitet och biokompatibilitet.