siloxanföreningar

Siloxanföreningar är en bred grupp organosiloxanföreningar som kännetecknas av Si–O–Si-länkar i kedjor eller i ringar, ofta med organiska substituenter bundna till siliconatomen. Denna Si–O–Si-rygg ger flexibilitet och kemisk stabilitet och gör siloxaner centrala inom polymerteknik, vätskeformiga ämnen och tätningsmedel.

Struktur och typer. Siloxaner kan vara ogrenade kedjor (polysiloxaner) eller cykliska ringar. Ett vanligt exempel är polydimetylsiloxan (PDMS), som består av upprepade enheter –Si(CH3)2–O–. Cykliska siloxaner som D4, D5 och D6 består av ringar av Si–O-enheter. Genom korslänkning kan elastomerer bildas; kedjorna kan också förbli flytande eller bilda fasta polymerer med olika egenskaper.

Syntes. Siloxaner framställs vanligtvis genom hydrolys och kondensation av klorsiloxaner eller alkoxysilaner, eller genom ringöppningspolymerisering av cykliska siloxaner (t.ex. octamethylcyclotetrasiloxane) med lämpliga katalysatorer. PDMS bildas ofta genom polymerisering av octamethylcyclotetrasiloxane.

Egenskaper och användning. Siloxaner uppvisar låg ytspänning, god kemisk stabilitet och bred termisk stabilitet. Tack vare detta används de som vätskor och oljor, tätningar, elastomerer, smörjmedel och i medicinska implantat. Inom kosmetika används vissa lågmolekylära cykliska siloxaner, men regler och miljöbedömningar varierar mellan regioner.

Miljö och reglering. Siloxaner kan vara persistenta i miljön och vissa cykliska föreningar har visat tendens till biokoncentration och hydrolysprodukter. Reglering varierar, med särskilda begränsningar i EU och andra jurisdiktioner för vissa siloxanföreningar i kosmetika och konsumentprodukter.