Signaldetekteringsteori

Signaldetekteringsteori (SDT) är en teoretisk ram inom psykometri och perception som modellerar hur människor fattar beslut när det råder osäkerhet om ett stimulus är närvarande i brus. Teorin separerar den perceptuella känsligheten hos observatören från beslutet att rapportera att en signal finns, vilket styrs av ett beslutscriterium.

Historiskt sett utvecklades SDT under 1950- och 1960-talen av forskare som Green och Swets. Den bygger på antagandet att interna responsfördelningar för brus respektive signal, ofta antagna som normalfördelade med liknande varians, påverkar hur sannolikt det är att en person svarar att en signal föreligger. Sedan dess har teorin utvidgats med både parametrisk och icke-parametriska mått samt flervarianter av effektmått.

Nyckelbegrepp inom SDT inkluderar fyra utfall i ett detektionsuppgift: träff (signal närvarande och rapporterad som sådan), falsk larm (signal frånvaro men rapporterad som närvarande), miss och korrekt avvisning. Den primära måttenheten är d', som mäter separationen mellan brus- och signaldistributionerna i standardavvikelser. Högre d' indikerar bättre känslighet. Beslutsgränsen kallas ofta kriteriumc (eller beta) och speglar beslutets konservatism eller liberalism: ett konservativt kriterium ökar antalet missar och minskar antalet falska larm, och vice versa. ROC-kurvor illustrerar sambandet mellan träffrate och falsktalarm under olika kriterier.

Praktiskt används SDT inom psykologiska experiment, klinisk diagnostik, sensoriska studier och användargränssnittsdesign för att förstå och jämföra perceptuella beslut under osäkerhet. Ytterligare mått, som icke-parametriska A' och B'', används när antaganden om normalfördelning inte hålls.