Sensorförmåga

Sensorförmåga avser förmågan hos en organism eller en maskin att uppfatta och mäta omgivningen genom sensorer eller sensoriska organ. Den omfattar detektering av stimuli, omvandling till användbara signaler och i flera fall tolkning eller klassificering av dessa signaler. Begreppet inkluderar både biologiska sinnen och artificiella sensorsystem och används inom områden som biologi, robotik och medicinsk teknik.

Hos människor består sensorförmågan av sina sinnen som syn, hörsel, smak, lukt och känsel, samt proprioception och balans. Teknologiska sensorförmågor omfattar kameror, mikrofoner, temperatur- och trycksensorer, kemiska sensorer, radar, lidar, gyroskop och accelerometrar. Sensorerna registrerar olika fysiska eller kemiska egenskaper och genererar data som kan bearbetas av analysprogram eller nervsystemet.

Prestanda hos sensorförmågor mäts ofta i känslighet, upplösning, noggrannhet och svarstid, liksom i dynamiskt omfång och robusthet mot störningar. Viktiga begrepp inkluderar upplösning (minsta upptäckbara förändring), brusetillstånd och kalibrering. I komplexa system används sensorfusion för att kombinera data från flera källor och förbättra tillförlitlighet och tolkning.

Begränsningar uppstår bland annat i miljöförhållanden, temperaturavvikelser, ej exakt kalibrering och energikrav. Etiska och säkerhetsrelaterade frågor uppstår vid övervakning och användning av sensordata. Sensorförmågan möjliggör tillämpningar inom robotik, självkörande fordon, medicinsk diagnostik, miljöövervakning och smarta enheter.

Sammanfattningsvis beskriver sensorförmåga förmågan att uppfatta, mäta och tolka omgivningen via olika sensorer, vilket ligger till grund för perception och autonomt beteende hos både levande organismer och maskiner.