SECImodellen

SECI-modellen, ibland kallad SECImodellen, är en teori om kunskapsledning och organisatorisk lärande som beskriver hur kunskap skapas genom en kontinuerlig växelverkan mellan tacit kunskap (personlig, svår att uttrycka) och explicit kunskap (formulerad, dokumenterad). Teorin utvecklades av Ikujiro Nonaka och Hirotaka Takeuchi och presenterades i The Knowledge-Creating Company (1995). SECI är en förkortning av fyra modes som definierar kunskapsöverföringens olika riktningar: Socialisation, Externalisation, Combination och Internalisation.

Socialisation innebär utbyte av tacit kunskap mellan personer genom delade erfarenheter, fältarbete, observation och imitation. Externalisation är processen att omvandla tacit kunskap till explicit form, exempelvis i form av modeller, metaforer eller dokumentation. Combination handlar om att kombinera och systematisera explicit kunskap från olika källor, till exempel genom att sammanfoga dokument, databaser och möten. Internalisation är övergången från explicit till tacit kunskap genom praktisk tillämpning och lärande i arbete, vilket gör ny kunskap till en del av individens kompetens.

Modellen beskriver en spiralisk process där kunskap kontinuerligt genereras genom upprepade SECI-cykler. I de senare arbetena betonas också begreppet ba, en delad kontext eller plats där kunskapsdelning och interaktion sker. SECI-modellen används inom företagsledning, HR och utbildning för att förstå och stödja kunskapsarbete och innovationsförmåga. Kritik har framförts angående förenkling, kulturella sammanhang och svårigheter att empiriskt mäta processen.