Ryggkotorernas

Ryggkotorernas uppbyggnad och funktion utgör en central del av kotpelaren. En ryggkota består av kotkroppen (corpus vertebrae), som bär kroppsvikten, och en båge (arcus vertebrae) som bildar ryggmärgkanalens bakre vägg. Bågen består av pedicler och laminae och bär processus transversus samt processus spinosus. Mellan kotkropparna ligger intervertebrala skivor (discus intervertebralis) med nucleus pulposus i mitten och annulus fibrosus runtom, vilka fungerar som stötdämpare och möjliggör rörelse. På bågen finns ledytor (facies articularis superior och inferior) som bildar facetleder med intilliggande kotor och reglerar rörlighet. Vid varje intervertebralt nivå finns också ett öppet foramen intervertebrale där spinalnerven passerar ut ur kotkanalen.

Kotpelaren består av 24 rörliga kotor: 7 cervikala, 12 thorakala och 5 lumbala. Sacrum bildas av fem sammanvuxna kotor och coccyx av 3–5 sammanvuxna kotor. Kotpelaren har naturliga kurvor som bidrar till stötdämpning och balans: cervikal och lumbal lordos samt thorakal kyfos och sakral kyfo. Denna kombination av struktur och kurvor möjliggör bred rörlighet samtidigt som den skyddar ryggmärgen och överför belastningar mellan överkropp och underkropp.

Funktion och klinik: Ryggkotorerna skyddar ryggmärgen och möjliggör huvud- och bålrörelser samt överför krafter mellan övre och nedre extremiteterna. Vanliga tillstånd som påverkar ryggkotorna inkluderar degenerativa förändringar i disk och facetleder, diskbrott och olika frakturer. Medfödda missbildningar, som spina bifida, kan påverka kotpelaren. Utvecklingen av ryggkotorerna sker från embryonala sclerotomer; ossifikation sker primärt tidigt i fosterstadiet och fortsätter under barndomen i sekundära centra.