Rumsberoende

Rumsberoende är ett begrepp som används i vissa svenska texter för att beskriva ett psykologiskt eller beteendemässigt beroende kopplat till rumsliga miljöer. Begreppet är inte allmänt accepterat som en egen diagnos i DSM-5 eller ICD-11 och används oftast informellt eller i forskning som utforskar hur människor anpassar sig till olika rumsliga kontexter. I praktiken kan rumsberoende tolkas på flera sätt: det kan innebära ett starkt behov av att vistas i specifika rum eller miljöer (t.ex. lugna, tysta eller väl upplysta rum) för att må bra eller fungera; det kan också beskriva svårigheter att vara i andra rum eller miljöer, vilket vid långvariga varaktigheter kan påverka vardag och socialt liv.

Symtom kan vara att man upplever ångest, rastlöshet, eller överväldigande sensationsnivåer när man inte befinner sig i det föredragna rummet. Det kan innebära överdriven planering av vardagen kring tillgång till särskilda rum, undvikandebeteenden, eller social isolering.

Orsaker och riskfaktorer: liksom för många psykologiska tillstånd kan det vara kopplat till ångest, trauma, sensorisk bearbetningsproblem eller autism-spektrumet, men evidensen är begränsad.

Diagnostik: det finns inga standardiserade kriterier; klinisk intervju, observation och uteslutning av andra tillstånd används; det kan vara viktigt att bedöma funktionell påverkan och underliggande faktorer.

Behandling: fokus på att identifiera behov och utveckla hälsosamma copingstrategier; kognitiv beteendeterapi, exponering i kontrollerade miljöer, miljöanpassningar, och stöd i vardagen.

Prognos: varierar; sammankopplad med underliggande psykologiska eller sensoriska problem; behandling kan förbättra funktion.