Receptorkänslighet

Receptorkänslighet avser hur starkt en cell eller vävnad svarar på en ligand genom sina receptorer. Den grundläggs av antalet receptorer i membranet (receptordensitet), receptorns affinitet för liganden och hur effektivt signaltransduktionsvägen aktiveras. Olika receptorfamiljer, såsom G-proteinkopplade receptorer och jonkanalreceptorer, kan ha olika känsligheter och dynamiska svar. Känsligheten bestäms också av liganden intrinsiska aktivitet och hur starkt den kan framkalla en fysiologisk respons när den binds till receptorn.

Reglering av receptorkänslighet sker främst genom förändringar i receptorantalet och genom desensitivisering. Vid långvarig eller upprepad stimulering kan receptorer internaliseras eller nedregleras, vilket minskar antalet funktionella receptorer på cellytan och därmed känsligheten. I andra sammanhang kan upreglering öka receptordensiteten och därigenom öka känsligheten. Desensitivisering minskar receptorernas respons trots närvaro av ligand, och tachyphylaxi beskriver en snabbare form av sådan minskning. Förändringar i nedströms signalvägar och second messengers kan också påverka känsligheten oavsett receptorantalet.

Faktorer som påverkar receptorkänsligheten inkluderar genetiska variationer i receptorproteiner, ålder, sjukdomstillstånd, inflammatoriska tillstånd och läkemedelsbehandling. Även receptorernas typ och vävnadsspecifika kontext spelar roll. Kliniskt är receptorkänslighet central för förståelse av läkemedelseffekt, toleransutveckling och dos-respons-samband. Tolerans kan leda till ökade doser eller byte av behandlingsstrategi, samtidigt som förändrad receptorreglering kan bidra till variationer i symtom och behandlingseffekt.