Rasterkartor

Rasterkartor är kartor som representeras som ett regelbundet gitter av celler (pixlar). Varje cell har ett värde som anger en egenskap vid den platsen, till exempel färg, höjd, markanvändning eller flera spektralresponsvärden. Raster används för både kontinuerliga data (såsom höjder eller temperaturer) och kategoriska data (som olika landcovers). De motsvarar vektorbaserade kartor som i stället uttrycks genom geometriska objekt för linjer och polygoner.

Georeferering och format är centrala egenskaper hos rasterkartor. En georefererad raster kopplas till verkliga koordinater genom metadata som finns i filer som GeoTIFF, IMG eller PNG tillsammans med separata world files eller inbäddad uppgifter. Vanliga koordinatsystem inkluderar WGS 84 och ETRS89, och projektionsvalet påverkar hur data används i analys och visualisering.

Skapande och källor för rasterkartor varierar. De bildas ofta från fjärrmätning och satellit- eller flygbilder, men kan också vara resultat av skanning av papperskartor eller genererade modeller som digitala höjdmodeller (DEM) och klassificeringskarter. Upplösningen styrs av cellstorleken och avgör hur detaljerad kartan är; höga upplösningar kräver större lagringsutrymme och beräkningskraft, medan lägre upplösningar förenklar analysen men förlorar detaljer.

Fördelarna med rasterkartor inkluderar enkelhet vid analys av kontinuerlig data och stöd för många rasterbaserade algoritmer inom GIS och fjärranalys. Begränsningar innefattar lagringskrav vid höga upplösningar, begränsad representation av exakt topologi och possible artefakter vid resampling eller rekonstruktion. Användningsområden inkluderar landytans klassificering, klimat- och miljatillstånd, samt digitala höjdmodeller och ortofoton.