Radiofrekvenser

Radiofrekvenserna utgör den delen av det elektromagnetiska spektrum som används för radiokommunikation. Begreppet omfattar frekvenser från några kilohertz upp till flera hundra gigahertz. Användningen av dessa frekvenser regleras och tilldelas av myndigheter och internationella organ för att möjliggöra effektiv kommunikation samtidigt som störningar och spektrumkonflikter minimeras.

Frekvensen anger hur ofta en våg upprepar sig per sekund och mäts i hertz. Våglängden är ungefär ljusets hastighet delat med frekvensen. Olika frekvenser ger olika spridningsegenskaper, genomträngning genom mark eller byggnader och krav på utrustningens komplexitet och effekt.

Bandindelning och vanliga användningar: spektrumet delas ofta in i band som HF (3–30 MHz), VHF (30–300 MHz) och UHF (300 MHz–3 GHz). Låg- och mellanband används för långdistansradio och sändningar över havet samt för FM-radio och civil kommunikation, medan högre frekvenser används för mobiltelefoni, TV, WLAN samt satellitkommunikation. Extremt höga frekvenser som SHF och EHF används främst i radar, satellitlänkar och moderna ultra‑snabba kommunikationssystem.

Reglering och tilldelning: internationell reglering sker genom ITU:s radioregelverk. Nationella myndigheter, till exempel Post- och telestyrelsen (PTS) i Sverige, tilldelar frekvenser, utfärdar licenser och upprätthåller nationella spektrumplaner för olika tjänster. Målet är att säkra rättvis tillgång, effektiv användning och minimal risk för störningar.

Säkerhet och standarder: sändare och mottagare måste följa standarder för elektromagnetisk kompatibilitet (EMC) och uppfylla exponeringgränser enligt internationella riktlinjer. Spektrumet förändras kontinuerligt i takt med teknikutvecklingen, vilket kräver övervakning och samordning mellan länder.