Pupillreaktion

Pupillreaktion är förändringen av pupillens diameter som uppstår som svar på ljus, fokuserat synarbete och autonoma signaler. Pupillen regleras av två muskelgrupper: m. sphincter pupillae, som via parasympatisk innervation drar ihop pupillen och orsakar kontriktion, samt m. dilator pupillae, som vidgas vid sympatisk innervation. Tillsammans möjliggör de anpassning av ljusmängd och skärpedjup.

Kliniskt används bedömningen av pupillreaktionen för att utvärdera både den afferenta ljusvägen och det efferenta nervsystemet samt hjärnstamens funktion. Den vanligaste testen är pupillreflexen vid ljus: när ljus riktas mot ett öga kontraheras båda pupillerna (direkt och konsensuell reflex). Latensen är vanligtvis omkring några hundradelar av en sekund och kontraktionsgraden varierar med ålder, läkemedel och neurologisk status. Vid näraarbete uppträder även akkommodationsreflexen, där pupillerna dras samman vid konvergens och linsens ackommodation.

Variationer och patologiska tillstånd är viktiga delarna av bedömningen. Anisokori är skillnaden i vilodiameter mellan pupillerna och kan vara fysiologisk eller patologisk. Farmakologiska ämnen påverkar reaktionen; opioider kan orsaka mios medan antikolinergika orsakar mydri. Skador på optikus eller oculomotoriusnerven, Horner-syndrom (ptosis, mios, ansiktsanhidros) eller relativ afferent pupilldefekt (RAPD) inger avvikande reaktioner. Åldersrelaterade förändringar kan minska pupillstorleken och fördröja reflexerna.

Mätning och utvärdering av pupillreaktion kan göras vid sängsidebedömning och med modern dynamisk pupillometri, vilket ger kvantitativa mått på ljusreflexens hastighet och omfattning.