Prisfång

Prisfång, eller prisfångst, är ett begrepp från historisk sjökrigspolitik som avser fängst eller beslag av fiendens fartyg och/eller dess last som anses vara ett “pris” under ett krig. Denna praxis byggde på att en krigförande stat kunde lägga beslag på egendom tillhörande en fiende och i vissa fall dela upp bytet mellan staten och besättningen. Begreppet är mest förknippat med maritimt krigande under 1600–1800-talen.

Historiskt utvecklades prisrätten under adlar och domstolar i olika länder. I många kuststater fanns särskilda prisdomstolar som avgjorde om fångsten varit lagenlig och hur priset skulle fördelas. Vanliga principer innebar att fartyget och lasten kunde omvandlas till statlig egendom, skeppets besättning kunde få en andel, och delen kunde delas mellan skeppets ägare och besättningen enligt fastställda regler. Privatpersoner kunde ibland få tillstånd som privatfångare genom så kallade ”letters of marque” eller liknande dokument.

Processen innebar vanligtvis beslag, dokumentation och rättslig prövning. Om fångsten godkändes av rättsinstanserna kunde priset auktioneras ut eller tillfalla staten, och en del utdelades till besättningen. Fångst och utdelning var underkastad nationell lagstiftning och internationella avtal.

Modern kontext. Privatfångande har i stor utsträckning försvunnit i internationell rätt, särskilt efter 1856 års Parisfördrag som begränsade privat krigföring. Begreppet prisfång används främst i historiska sammanhang och i studier av tidigare sjöfartslagar och arv från äldre maritime praxis.

Se även: prize law, prize court, privataer, admiraliteträtt, privatkrigföring.