Primärslutning

Primärslutning, eller primär slutning av ett sår, är en läkningsmetod där sårkanterna förs samman och hålls i kontakt med hjälp av sutur, klips eller lim så snart som möjligt efter skadan eller operationen. Vid primärslutning läker såret oftast genom förstahandsintention, vilket innebär snabbare epithelialisering och vanligtvis ett bättre kosmetiskt resultat än vid andra slutenhetstyper.

Indikationer för primärslutning inkluderar rena eller lågt infekterade sår med tillräcklig vävnad och god blodförsörjning där kanterna kan förenas utan överdriven spänning. Kirurgiska snitt och små vävnadsläckor är typiska exempel. Kontraindikationer är kontaminerade eller infekterade sår, större vävnadsskada, hög vävnadsspänning eller dålig perfusion, vilka ökar risk för dehiscens eller infektion om man försöker stänga direkt.

Tekniken innebär ofta att nekrotisk vävnad avlägsnas och att kanterna försiktigt mobiliseras. Sårläkningslagret kan appliceras i flera skikt, till exempel subcutikulärt och hudlager, för att minska spänning och förbättra kosmetik. Val av material varierar mellan resorberbara och ickeresorberbara suturer, staples eller hudlim beroende på vävnad och plats. God aseptik och korrekt teknik är viktiga delar av primärslutning.

Fördelar med primärslutning inkluderar snabbare läkning, mindre exsudat och ofta mindre ärr jämfört med sår som lämnas öppna. Nackdelar är risk för dehiscens eller infektion vid felaktig indikation, hög vävnadsspänning eller användning av olämpligt material.

Jämfört med sekundärslutning, där såret lämnas öppet att läka genom granulation och epithelialisering, ger primärslutning vanligtvis ett kortare läkningstidsförlopp och bättre kosmetiskt resultat när förutsättningarna är rätt. Ett tredje tillvägagångssätt, tertiär intention, kan användas när infektion eller kontaminering först tas om hand och såret senare sluts.