Postexponeringsprofylax

Postexponeringsprofylax (PEP) är en medicinsk behandling som ges efter en möjlig smittsam exponering för att minska risken för infektion. Den används främst vid HIV, men kan även omfatta andra smittsamma agens beroende på exponeringens art och källans status.

Indikation och tidsfönster: PEP bör påbörjas så snart som möjligt och senast inom cirka 72 timmar efter exponering. Effektiviteten minskar med tiden. Behandlingen pågår vanligtvis i 28 dagar och består av en kombination av antiretrovirala läkemedel. Val av regim avgörs av faktorer som graviditet, tidigare behandling och läkemedelsinteraktioner.

Genomförande och utredning: En snabb riskbedömning görs av vårdgivare och tar hänsyn till exponeringens typ (perkutant, mucosalt eller sår i hud), källans smittstatus och mottagarens riskprofil. Basprover tas för HIV hos mottagaren och, när möjligt, för HBV och HCV, samt källan om tillgängligt. Behandlingen inleds så snart som möjligt om exponeringen bedöms relevant.

Uppföljning: Under PEP följs patienten noggrant för biverkningar och efterlevnad. Efter avslutad kur görs uppföljande HIV-testning vanligtvis vid 4–6 veckor och sedan igen efter cirka 3 månader (och ibland 6 månader). Om personen saknar helt eller delvis skydd mot HBV kan vaccination och/eller immunoglobulin övervägas enligt lokala riktlinjer.

Övriga perspektiv: PEP finns även för andra smittämnen där riktlinjer finns, till exempel rabies vid högrisk exponering, vilket vanligtvis bygger på vaccination och immunoglobulin enligt lokala protokoll. PEP ersätter inte behovet av vaccination eller grundläggande förebyggande åtgärder.