Plasmidbärande

Plasmidbärande avser celler som innehåller plasmider, små, ofta cirkulära, extrakromosomala DNA-molekyler som replikerar oberoende av kromosomen. Plasmider förekommer främst hos bakterier och arkéer, men vissa eukaryota organismer kan även bära plasmidliknande DNA. Plasmider används ofta för att bära gener som ger cellen fördelar eller som rekombinanta verktyg i genteknik.

Plasmider har sin egen replikationsstart, ori, och ett kopantal som kan vara lågt, medelt eller högt. De förblir i cellen genom celldelning och kan överföras till dotterceller. Vissa plasmider är mobiliserbara eller konjugativa och bär gener som möjliggör överföring till andra celler (konjugation); andra saknar dessa förmågor och sprids främst genom transformation eller transduktion. Plasmider kan bära olika gener, till exempel antibiotikaresistens, virulensfaktorer, metaboliska enzymer eller selektionsmarkörer.

Inom forskning och bioteknik används plasmider som kloningsvektorer eller uttrycksvektorer. Cloningsvektorer används för att kopiera och replikera DNA-fragment, medan uttrycksvektorer används för att producera proteiner. Upprätthållandet av plasmider i cellpopulationer sker ofta med selektion, till exempel antibiotikaselektion eller närvaron av specifika näringsämnen. Plasmiders stabilitet påverkas av system som partitionering (par) eller toxin-antitoxin-system som minimerar förlust vid delning.

Risker och biosäkerhet kopplade till plasmider inkluderar horisontell genöverföring och spridning av resistensgener. Hantering i laboratorier kräver lämpliga säkerhetsåtgärder och kontrollerad avfallshantering för att förhindra oavsiktlig spridning. Plasmidens värdområde varierar och påverkas av plasmidens kopantal och kompatibilitetsgrupper. Se även plasmider i mikrobiologi och kloningsmetoder för närliggande ämnen.