resistensgener

Resistensgener är gener i bakterier som kodar för proteiner som gör bakterierna motståndskraftiga mot antimikrobiella läkemedel. Dessa gener kan ligga i bakteriens kromosom eller finnas på rörliga genetiska element som plasmider, transposoner eller integroner, vilket underlättar spridning mellan olika bakteriearter. Överföring av resistensgener sker vanligtvis via horisontell genöverföring genom konjugation, transformation eller transduktion.

Resistensgenerna kan verka på flera olika sätt. Vissa gener kodar för enzymer som inaktiverar läkemedlet, till exempel beta-lactamaser som bryter ner betala-lactam-antibiotika. Andra muterar målet för läkemedlet så att läkemedlet inte längre kan binda effektivt, eller de kodar för efflux-pumpar som pumpar ut läkemedlet ur cellen. Det finns även gener som skyddar målet för läkemedlet eller förändrar cellväggens sammansättning, vilket minskar läkemedlets effekt. Exempel på välkända resistensgener är bla- och blaCTX-M för beta-laktamer, mecA för MRSA, samt vanA/vanB för enterokocker som är resistenta mot vancomycin. Samtidigt är mercy- och erm-gener som medför resistens mot makrolider och lincosamider vanliga exempel på målmodifiering via methylaser.

Spridningen av resistensgener ökar i takt med antibiotikaanvändning och kontakt mellan människor, djur och miljö. Övervakning, antibiotikastyrning och bred användning av molekylära och fenotypiska testmetoder är centrala för att upptäcka och begränsa spridningen av resistensgener i vårdbo-l, sjukhusmiljöer och samhällen.