Planeringshorisont

Planeringshorisont är den tidsram inom vilken beslut och åtgärder planeras och optimeras. Den kan vara finit (begränsad) eller oändlig i teoretiska modeller, men i praktiken används oftast en finit horisont som speglar vad som är meningsfullt och tillförlitligt att prognostisera.

Inom olika områden spelar längden på planeringshorisonten en central roll. Inom produktion och logistik används den för att beräkna efterfrågan, resurstillgång och lager. Inom ekonomi och finans analyseras investeringar och konsumtion över tid, där diskontering och risk gör att olika horisonter ger olika beslutsvärden. Inom stads- och infrastrukturplanering används ofta mycket långa horisonter för att fånga långsiktiga effekter och behov.

Ett vanligt annat begrepp är den rullande eller förskjutna horisonten, där planen uppdateras regelbundet när ny information blir tillgänglig. Detta tillvägagångssätt gör planeringen mer flexibel och bättre anpassad till osäkerhet och förändrade omständigheter.

Längden på planeringshorisonten påverkas av flera faktorer: hur tillförlitliga prognoserna är, hur kostsamt det är att fatta fel beslut, hur snabbt situationen förändras och vilka konsekvenser fel i besluten får över tid. Osäkerhet ökar normalt med längre horisont, vilket ofta leder till ökade buffertbehov eller användning av scenarier och robusta lösningar.

Planeringshorisonten skiljer sig från genomförandehorisonten och används som grund för att välja prognosbrev, reservkapacitet och uppföljning.