Passivationsbehandlingar

Passivationsbehandlingar är kemiska eller elektrokemiska processer som syftar till att bilda eller förstärka en passiv, mycket tunn oxidfilm på metalliska ytor. Filmen gör ytan mindre reaktiv och ökar dess motstånd mot korrosion i närvaro av syre och vatten. Behandlingarna används främst på rostfritt stål, men även på aluminium, titan och vissa järn- och legeringsmaterial.

De vanligaste metoderna är syrabasseringar där ytan behandlas i passiverande lösningar. För rostfritt stål används ofta salpetersyra i kontrollerade temperaturer för att avlägsna oönskat järn och främja bildandet av en kromrik passivfilm. Som miljövänligare alternativ används citronsyra eller andra organiska syror. För aluminium och vissa legeringar kan kemisk konvertering skapa en skyddande oxidskikt, ofta kallad alodine-liknande behandling.

Efter behandlingen sköljs och torkas ytan noggrant för att avlägsna kemikalierester. Kvaliteten på passiviteten bedöms vanligen genom visuell bedömning samt tester som indikerar filmens korrosionsbeständighet. Behandlingarna styrs av relevanta standarder och krav från branschen, och dokumentation av koncentrationer, temperatur och tidslängder är vanligt förekommande i kvalitetsrutiner.

Begränsningar inkluderar att skyddet kan vara begränsat i aggressiva miljöer (t.ex. klorhaltiga lösningar eller höga temperaturer) och att underhåll eller uppföljande behandling kan behövas. I de fall där passivfilmskiktet inte ger tillräckligt skydd används alternativa beläggningar eller mekanisk ytrengöring. Passivationsbehandlingar är därför ett viktig verktyg för att förbättra livslängden hos metalldelar i korrosiva omgivningar.