legeringsmaterial

Ett legeringsmaterial är ett material som består av två eller flera grundämnen där minst ett av dem är metall. Genom att kombinera olika metaller och ibland icke-metaller uppnår man legeringar med egenskaper som inte finns hos rena metaller, till exempel ökad styrka, bättre slitstyrka, högre hårdhet eller bättre korrosionsmotstånd. Egenskaperna styrs av sammansättningen och av hur legeringen bearbetas och värmebehandlas.

Legeringar tillverkas vanligen genom att smälta komponenterna och blanda dem i flytande form innan materialet stelnar och formas. Andra metoder inkluderar pulvermetallurgi eller mekanisk legering följt av bearbetning. Kompositionen och bearbetningshistorien avgör egenskaper som hållfasthet, duktilitet, seghet och vikt.

Järnlegeringar dominerar järnbaserade material och omfattar stål och gjutjärn. Icke-järnlegeringar inkluderar aluminium-, koppar-, titan- och nickelbaserade legeringar, samt kopparbaserade legeringar som brons och mässing. Vanliga legeringselement är kol (i stål), krom, nickel, vanadin och molybden i järnlegeringar; magnesium och kisel i aluminiumlegeringar; koppar med tenn, zink eller nickel i brons och mässing.

Användningarna varierar mycket och omfattar bygg, fordons- och flygindustri, verktygs- och maskinindustrin samt elektronik. Valet av legering beror på krav på styrka per vikt, slitagebeständighet, korrosionsmotstånd och kostnad. Vissa legeringar är också optimerade för bearbetning eller gjutning.

Standarder och provning: Egenskaper utvärderas enligt internationella standarder såsom ISO, EN och ASTM. Provning inkluderar hållfasthet, hårdhet, duktilitet, korrosion och termisk stabilitet.