Oxideringsstabilitet

Oxideringsstabilitet avser ett materials eller en vätskas motstånd mot kemisk nedbrytning orsakad av oxidation när det utsätts för syre, ofta i närvaro av värme och ibland ljus. Den är särskilt viktig för polymerer, smörjoljor, bräns och livsmedelsfetter. Vid oxidation bildas fria radikaler som initierar kedjereaktioner och bildar peroxider och andra nedbrytningsprodukter som kan leda till minskad mekanisk styrka, förändrad färg, lukt och viskositet.

Faktorer som påverkar oxideringsstabilitet inkluderar temperatur, syretillförsel, exponering för ljus, närvaro av metalljoner och föroreningar, samt tiden som materialet är i kontakt med syre. Oxidationsstabiliteten kan även försämras av mekanisk stress och överskott av energi i bildandet av fria radikaler. För att förbättra stabiliteten används antioxidanter och stabilisatorer, ofta i kombination med skydd mot ljus och temperatur samt processkontroll som inert miljö under tillverkning.

Mätning av oxideringsstabilitet sker genom standardiserade tester som mäter induktionenstid före snabb oxidation. Vanliga metoder inkluderar oxidationsinduktions-tid (OIT) med differential scanning calorimetry (DSC) samt olika accelererade oxidationsanalyser som Rancimat-testen för lipider och oljor samt testmetoder för bräns- och oljetömningsprodukter. resultaten används för jämförelse mellan produkter, för att styra tillsatser och för att bedöma livslängden under varma och oxidationsfrämjande förhållanden.

Användningsområden omfattar plast- och förpackningsmaterial, motor- och industrioljor, bräns samt livsmedels- och kosmetikaprodukter där långvarig stabilitet är avgörande. En uppgift är att minimera försämring som kan påverka funktion, säkerhet och sensoriska egenskaper.