Minikirurgi

Minikirurgi, ofta kallat minimalt invasiv kirurgi eller mikrokirurgi i svenska sammanhang, är ett begrepp för kirurgiska metoder som syftar till att minimera vävnadsskada genom små snitt och precist arbete. Metoderna innefattar användning av tunna instrument, förstorings- eller mikroskopisk förstoring samt endoskopiska eller laparoskopiska angrepp när så är lämpligt. Målet är att reducera smärta, komplikationsrisk och återhämtningstid jämfört med traditionell öppen kirurgi.

Användningen av minikirurgi sker framför allt i öppenvård eller dagkirurgi och omfattar ofta hud- och mjukdelingrepp, biopsier, excisioner av hudtumörer och cystor, samt vissa mindre kirurgiska ingrepp inom urologi, gynekologi, öron-näsa-halssjukvård (ENT) och allmänkirurgi. Behandlingarna kan utföras under lokalbedövning, ibland med lätt sedering, vilket minskar behovet av generell anestesi.

Tekniker och utrustning inkluderar endoskopi och laparoskopi, kirurgiska mikroskop eller andra förstoringstekniker, samt små dissektionsverktyg och fin sutur. Efter ingreppet används ofta små suturer eller hudlim, och målet är god kosmetik och snabb återhämtning.

Behandlingens lämplighet och risker bedöms individuellt. Minikirurgi lämpar sig för många små och ytliga ingrepp men är inte lämpligt för stora tumörer, omfattande vävnadsskador eller ingrepp som kräver bred exponering. Utbildning i minikirurgi är en del av högre kirurgisk träning och kan kräva särskilda kurser och praktik.