Mikrotjänstarkitekturer

Mikrotjänstarkitekturer är en arkitekturstil där en applikation byggs som en uppsättning små, oberoende tjänster som kommunicerar över ett nätverk. Varje tjänst ansvarar för en specifik affärsfunktion och har vanligtvis egen datalagring samt eget livscykelhanteringsflöde. Tjänsterna används tillsammans för att leverera affärsprocessen, och kommunikation sker ofta via lättviktiga protokoll som HTTP/REST eller gRPC, ibland genom händelsedrivna mönster.

Nyckelkomponenter inkluderar API-gateway för exponering av gränssnitt, service discovery, lastbalansering och ofta en service mesh som hanterar kommunikation, säkerhet och observability. Arkitekturen främjar oberoende utveckling, testning och release av varje tjänst, vilket möjliggör skalbarhet och bättre felisolering. Data ägs vanligtvis av den enskilda tjänsten, vilket kan innebära att databaser splitsas per tjänst eller att separata databasscheman används. Detta underlättar skalning men kräver hantering av datakonsistens och transaktioner över tjänster, exempelvis via eventual consistency och sagor.

Fördelar inkluderar förbättrad skalbarhet, isolering av fel, snabbare leveranscykler och möjlighet att använda olika teknologier i olika tjänster. Utmaningar innefattar ökad operativ komplexitet, svårigheter med end-to-end-tester, distribuerad transaktionshantering, nätverkslatens, säkerhet och övervakning. Bergen praxis omfattar tydliga gränser mellan tjänster (bounded contexts), kontraktsbaserad kommunikation, API-versionering och automatiserad CI/CD med containerbaserad infrastruktur och orkestrering (till exempel Kubernetes). Observabilitet är central och innefattar central loggning, metriker och traces.

Mikrotjänstarkitekturer är särskilt lämpliga för stora eller mycket komplexa system där flera team arbetar parallellt, medan mindre projekt ofta lämpar sig bättre för en monolitisk struktur. Valet bör baseras på affärsbehov, teamstrukturer och önskad teknologisk mångfald.