Mikrofonernas

Mikrofonernas historia sträcker sig från tidiga kolmikrofoner till dagens digitala och MEMS-baserade enheter. En mikrofon är en ljudsensor som omvandlar akustisk energi till elektrisk energi och används inom musikproduktion, radio och TV, scenljud, telefoni och videokonferenser.

De vanligaste typerna är dynamiska mikrofoner, kondensatormikrofoner och ribbonmikrofoner. Dynamiska mikrofoner bygger på en spole som rör sig i ett magnetfält och är robusta samt tål höga ljudnivåer. Kondensatormikrofoner kräver spänningsförsörjning (phantomspänning eller batteri) för att driva en kapsel som fungerar som en kondensator och de erbjuder hög känslighet samt bred frekvensrespons. Ribbonmikrofoner använder en tunn metallremsa i magnetfält och har ofta en varm ljudkaraktär men är sköra och kräver varsam hantering. Idag finns även MEMS-mikrofoner i små elektroniska enheter och USB-mikrofoner som ger enkel anslutning utan externt ljudgränssnitt.

Riktningsegenskaperna, eller polaritet, beskriver hur mikrofonen reagerar på ljud från olika riktningar. Vanliga mönster är omnidirektionell, cardioid, supercardioid och figur-8. Valet påverkas av användningsområde, ljudmiljö och önskad frekvensrespons samt impedans. Vanliga anslutningar inkluderar XLR för professionell utrustning och USB för konsumentprodukter; många kondensator- och dynamiska mikrofoner kräver phantomspänning (48 V).

Sammanfattningsvis är mikrofonerna centrala för ljudinspelning och återgivning, och utvecklingen inom riktbarhet, känslighet och digital anslutning fortsätter att bredda deras användningsområden.