Läcktestning

Läcktestning är en provningsmetod som används för att avgöra om ett föremål, komponent eller system är tätt mot gas eller vätska. Syftet är att påvisa otätheter som kan påverka funktion, säkerhet eller miljöpåverkan och att fastställa acceptabla gränser för läckage.

Principen byggs ofta på två grundläggande strategier: skapa en referensskillnad i tryck och observera läckage, eller använda en spårgas som leds runt det som undersöks och sedan detekteras vid eventuella läckor. Resultatet uttrycks vanligtvis som ett läckageflöde, ofta i enheter som mbar·l/s eller Pa·m³/s, beroende på metod och bransch.

Vanliga metoder

- Tryckfallstest eller över-/undertryckstest där objektet utsätts för ett visst tryck och förändringar över tid övervakas.

- Vakuumtest där föremålet placeras i vakuum för att se om trycket stiger genom läckor.

- Bubble-test där objektet utsätts för vätska och man observerar bubblor vid misstänkta skarvar eller förbindelser.

- Heliumläcktest där helium används som spårgas och upptäcks med specialiserad avkänning eller masspektrometri.

- Spårgasmetoder med olika gaser och avkännare för mycket små läckor, ofta i avancerad industrinära produktion.

Process och tolkning

Planering inkluderar val av lämplig metod, provningsmedium, tryck-/tidsprotokoll och acceptkriterier. Resultat används för beslut om godkännande, reparation eller vidare utvärdering. Kvalitetssäkring kräver dokumentation, kalibrering och uppföljning enligt tillämpliga standarder och regler.

Användningsområden

Läcktestning används inom fordons-, flyg-, processindustri, medicinteknik, elektronik och förpackningar, samt inom bygg- och tunnelsektorn där täthet är kritisk.

Standards och begränsningar

Arbetsmetoder och kriterier regleras av internationella och nationella standarder samt branschspecifika krav. Olika tester har varierande känslighet och ärning beroende på geometrin och materialet. Ingen metod är universellt överlägsen; flera tester används ofta som komplement.