Luktfunktionens

Luktfunktionens, eller luktsinnet, är förmågan att uppfatta och tolka luktämnen. Den omfattar både det perifera sinnesorganet i näsan och de centrala hjärnområden där doftinformation bearbetas och identifieras. Luktcellerna i det olfaktoriska epitelet i näshålans övre del fungerar som receptorneuron som binder olika luktmolekyler genom specifika G-proteinkopplade receptorer. När en molekyl binds aktiveras en signalsubstans som genererar en elektrisk impuls som leds genom luktnervernas axon genom cribriform plate till olfaktorbulben. I bulben kopplas signalerna till glomeruli och vidare till mitral- och tuftedceller som projicerar till primära doftområden i luktloben och därefter till högre strukturer som piriform cortex, amygdala och entorinal cortex. Den medvetna upplevelsen av lukt integreras sedan i orbitofrontal cortex.

Fysiologi: människor har uppskattningsvis 350–400 funktionella luktreceptorer, men genetisk variation påverkar vilka dofter vi uppfattar och hur känsliga vi är. Doftkodningen sker huvudsakligen genom sättet dofter uppfattas som kombinationer av receptoraktiviteter, vilket möjliggör tusentals möjliga luktperceptioner.

Betydelse och klinik: luktfunktion påverkar näringsval, minne och social kommunikation samt varnar för faror som rök eller gas. Luktförlust eller nedsättning (hyposmi eller anosmi) kan uppkomma vid infektioner, näspolyper, trauma eller neurodegenerativa sjukdomar som Parkinsons och Alzheimers sjukdom. Diagnostik innefattar luktidentifikations- och tröskeltester (t.ex. UPSIT, Sniffin’ Sticks). Behandling fokuserar på att hantera bakomliggande orsaker och på luktträning för att förbättra resiliens i luktsinnet.